Search Results

Skrivbok från 1800-talets slut, ombunden i ett senare lätt nött helklotband med ett ankare i guld på frampärmen. Omfattar 124 sidor linjerat papper inklusive en del tomma, delvis lätt solkade samt med smärre lagningar och förstärkningar, spår av att något blad avlägsnats på ett tidigt stadium. Innehåller visor och dikter skrivna i bläck, en del ytterligare klotter i bläck & blyerts, samt sammanlagt 5 naiva och enkla handritade illustrationer (3 ritade i boken varav en kolorerad, samt 2 små varav en lös och en inklistrad). Bilderna föreställer delvis namngivna skepp: Ellida, Göta (1889), Gevalia af Helsingborg (3 ggr, varav en akvarellerad). Proveniens: Hans Eklund (namnteckning i blyerts). Hans Eklund, som i detta fall titulerade sig "observatör vid Stockholms Stadsmuseum", utgav 1967 denna skrivbok från 1800-talets slut under ovanstående titel, och med den alternativa titeln "Gustaf Lindströms visbok" på förtitelbladet (Stockholm, Björkmans Eftr., 80 sid.). Några av illustrationerna i den tryckta utgåvan hämtade han från annnat håll, liksom några texttillägg som anknöt till ämnet. Två exemplar av boken medföljer, varav ett inbundet i pappersband. Ur förordet: "Gustaf Lindström (1874-1949) var hela sitt liv bosatt på Sandhamn. Han var vad man menar med skärkarl fastän bosatt mitt i ett litet samhälle, varomkring huvudparten av Stockholms östliga havsleder defilerade. Han var mångsysslare: röjde, timrade, fiskade, band not och rökte böckling. Sandhamn som lokalitet betjänade lotsar, tulltjänstemän, sjö-farare och sommargäster. Gusten Lindström tog någon tid hyra på den berömda barken Hoppet av Länna. Dessförinnan var han till sjöss med olika segelfartyg. Gevalia av Helsingborg förde honom ända till indonesiska farvatten. Ombord på samma bark kan han ha kompletterat lyriken i sin visbok, som var hela bokens tillgång. 'Wisor tillhörig(a) Gustaf Lindström' är skrivna med bläck i en räkenskapsbok, några före 1890, andra efter. De har här återgivits ordagrant med felstavningar vilka nästan är fonetiska. Den som hade förmånen att möta denna välkända Sandhamns-profil, kan ännu nästan höra 'farbror Gustens' idiom och nästan skymta honom i skinnväst, mustasch och mössa av utterskinn, allt väderbitet med ansiktet till en nästan naturskyddsfärgad enhet avstämd mot öarna utanför Eknö. Ett par sidor av gästbokskaraktär har avlägsnats och en efterskriven 'Kalle P'-visa. [...] Naivt obesvärad är också skriften, där både radernas uppdelning och ordens stavning (glard i st. f. glad, eteketer för etiketter) tycks lyda tungomål och dialekt; där finns ett lätt Stockholms-inslag. Detsamma gäller en del grundmaterial ur visskatten. Några av de mest kända skillingtrycken kommer igen. Men några burlesker, ömsom kuplettaktiga ömsom heroiska, tycks nedtecknade från Skeppsbrons och Djurgårdens horisonter - och varför inte snobbstråket Västerlånggatans. Vi märker några Finlandsinslag, förutom tvenne, lätt omformade Topelius-dikter. (Björken, Sjömannen vid rodret). [...] Tillagts har 'Ett sjömansöde', en episk standard på dubbelvikt papper och pyntad med en ångbåtsxylografi från något av tidens konnossementspapper eller rederibrev. [...] Ytterligare tillägg, och inte minst för dialektens skull: tre dikter av sjökapten Sixten Rosenblad, välkänd och musikalisk skeppare på gamla Waxholmsbolagets flaggskepp."

Blyertsteckning. Signerad: "Leander Engström". 20,5 × 32 cm (dagermått). Troligen utförd 1917. Inramad. Skiss till gouachen "Renfrukost" (1917), som avbildas på sid. 67 i Nils Palmgren, Leander Engström (1939) och i John Josephson, Några anteckningar (1927), pl. 61. Leander Engström hade 1916 byggt en stuga åt sig i Abisko där han kunde leva och arbeta under somrarna. Denna teckning har säkerligen tillkommit i Lappland och visar hur konstnären sökande arbetat sig fram till den slutliga kompositionen.

Paris, H. Floury & G. Pellet, Paris, [1910, date "1911" in gilt at foot of spine]. 4to. 26,5 x 21 cms. [iv] + 274 pp. + 6 colour plates + 17 engraved plates (drypoints, etchings and heliogravures, each with an additional engraved proof). Text very richly illustrated in black & white. In French. No. 65 of the "Édition de Luxe", limited to 100 copies on papier Japon and enlarged with a proof of each engraved plate. Bound with wrappers in full red morocco richly gilt, inner gilt dentelles, top edge gilt (ever so slightly abraded), else uncut, marbled endpapers (Gustaf Hedberg, Stockholm). Provenance: [Frötuna manor, Uppland, Sweden], the book collection of Count Oscar Bernadotte af Wisborg (1890-1977), grandson of king Oscar II, or possibly his wife Marianne, née De Geer af Leufsta (1921-2018). (Études sur Quelques Artistes Originaux.)

Gravyr på hårt trä med det åttkantiga motivet utsparat och materialet utanför nedskuret. 14 × 11 × 2,4 cm. Prydlig påskrift i bläck a tergo: "Till H. Bukowskis kat. nr. 40 (E. A. Bomans saml.) sid. 2, fig. 1. / G. af H. Bukowski 28/4 1896". Odaterad men utförd senast 1879. - - - Litteratur: Stocken avtryckt i G. H. Stråle, Rörstrands historia och tillverkningar 1726-1850, Stockholm 1879 (Rörstrands samling af fajans och porslin, 1), sid. 69. Därefter avtryckt som inledande xylografisk plansch i H. Bukowski & L. Looström: Förteckning öfver framl. byggmästaren och konstvännen E. A. Bomans efterlemnade dyrbara och valda samlingar. 3. Den svenska keramiken (Rörstrands och Mariebergs tillverkningar), som kommer att genom auktion försäljas i Stockholm onsdagen den 21 mars 1888 [...] och följande dagar, Stockholm 1888 (Bukowskis, katalog 40). Slutligen reproducerad i Emil Hannover, Keramisk handbok, 1 (1919), sid. 461. Illustrationen från denna ytterst detaljerade tryckstock har ackompanjerat ett märkvärdigt svenskt fajansföremål, en rörstrands-bricka från 1733 som hör till de äldsta daterade svenska fajanserna överhuvudtaget. Från E. A. Bomans samling vandrade brickan 1888 till Rörstrands egen keramikhistoriska samling och därefter (1926) till Wilhelmina von Hallwyl, i vars efterlämnade samlingar den ännu ingår. - - - Brickan tycks ha varit okänd 1870 när G. H. Stråle (1826-1896), stor kännare av äldre svensk keramik och ägare av Rörstrands porslinsfabrik i Stockholm, utgav sin första historik över företaget, där en bricka av Anders Fahlström från 1738 upptas som den äldsta kända rörstrandspjäsen. Några år senare har dock brickan av 1733 intagit sin rättmätiga plats i keramikhistorien. 1876 ingick den i en utställning med föremål från olika samlingar, och inför utgivningen av Rörstrands historia och tillverkningar 1726-1850 (Stockholm 1879) har Stråle låtit gravera föreliggande ambitiösa tryckstock, som används för första gången till illustrationen på sid. 69 med ganska utförlig text på sid. 68-72. Inte mycket är känt om stickets gravör, bollnässonen Jonas Engberg (f. 1833), som utöver denna trästock graverade ytterligare några illustrationer för Stråles bok. Han påbörjade 1886 en resa via Frankrike och England till Amerika, men försvann spårlöst under resans gång. - - - Brickan ingick vid denna tid i E. A. Bomans samling, och när denna skingrades på auktion 1888 måste det ha varit en självklarhet att fatet skulle avbildas i katalogen. Stocken används där till frontispis, och brickan utgör katalogens första nummer, "den äldsta kända Rörstrandspjesen och ett af de märkligaste föremålen i samlingen". Bomans samling av äldre svensk keramik beskrivs i katalogförordet som den rikaste i både privat och offentlig ägo, men de försök man gjort för att knyta samlingen till något av landets museer beskrivs som fruktlösa. Därför har man lagt stor omsorg på katalogen, samlingens dokumentation sedan själva monumentet tillåtits "falla i stycken". I förordet tackas Stråle, som lånat ut klichéer från sina keramikhistoriska arbeten. På Bomans auktion var det naturligt nog Stråle själv som ropade in brickan till sin keramiska samling på Rörstrand. Brickan sågs där bl. a. av C. M. Carlander, som i sin bok Miniatyrmålare i Sverige (1897, s. 94-95) funderade kring vem som dolde sig bakom brickans signatur "Thelot". Troligen avser signaturen "Stockholm / Thelot:f. / Hunger / 1733" dels Philip Jacob Thelot d.y. som verkade vid Rörstrandsfabriken under denna tid, dels den kringvandrande arkanisten och emaljarbetaren Christoffer Conrad Hunger (tidigare verksam vid porslinsfabrikerna i Meissen och Wien) och verksam vid Rörstrand från omkring 1728 till 1733 då han blev uppsagd. - - - I samband med Rörstrands nedläggning i Stockholm och fabrikens rivning 1926 kom brickan ännu en gång ut på marknaden, och förvärvades då av Wilhemina von Hallwyl. Den ingår ännu i hennes efterlämnade samlingar i Hallwylska museet. (Förvärvet dokumenteras detaljerat i det Hallwylska katalogverket, där brickan förtecknas på sid. 120-22 i grupp 46 (Ler- och stengods; Fajans m.m.), med signum XI:E.d.1: "Inköpt af Wilhelmina von Hallwyl, f. Kempe, å auktion, hållen af Aktiebolaget H. Bukowskis konsthandel i Rörstrands försäljningslokal, Rörstrandsgatan, Stockholm, 16 september 1926. Katalog 256 n:r 1, se räkning 17 september 1926. Betald 23 september 1926, se Hufvudbok (hushållskonto). Pris: Kr. 3600, se räkning.") Engbergs synnerligen fina trägravyr är ett utmärkt exempel på vad man under 1800-talet kunde uppnå med denna teknik. Detaljarbetet framstår som häpnadsväckande när man granskar tryckstocken i släpljus. När det gäller bokillustrationer i äldre tid avgjordes användningen av koppargrafik respektive träsnitt och trästick (trägravyr, xylografi) huvudsakligen av tekniska omständigheter. Illustrationer från trästockar användes länge till enklare illustrationer eftersom tryckstocken kunde monteras tillsammans med bokstavstyper till en trycksats och tryckas samtidigt med texten i samma press. Koppargrafik trycktes däremot i en valspress och kunde inte tryckas samtidigt som texten - såvida inte även den var graverad! Koppargrafik till böcker måste alltså antingen tryckas separat som planscher, eller på särskilda blad i tryckarket (vanligen titelblad), eller som ett särskilt moment i utsparade ytor i den tryckta texten, eller som lösa bilder att klistra in. Koppargrafik användes därför ofta till mera påkostade verk, exempelvis planschverk där det kostnärliga inslaget var stort eller till vetenskapliga publikationer som ställde stora krav på illustrationernas precision. Under 1800-talet skedde emellertid en stor utveckling inom "trägrafiken", då man istället för att skära illustrationerna i längdträ började gravera dem i ändträet av hårda träslag som buxbom. Engelsmannen Bewick uppnådde redan i slutet av 1700-talet stora konstnärliga resultat på så sätt, och tekniken, som var prisvärd och slittålig, kom även att användas flitigt i dagspressen. Även denna trägravyr av Engberg är ett anmärkningsvärt exempel på teknikens möjligheter.

Blyertsteckning. Osignerad. Gammal notering bevarad från tidigare inramning: "F. I. [!] Höckert fec. 1860". 21,5 × 15,5 cm. Papperet mörknat. Inramad. / Proveniens: Enligt uppgift en gåva av Höckert till Oscar Patrik Sturzen-Becker ("Orvar Odd", 1811-1869). Senare hos skulptören Otto Strandman (1871-1960) och hans dotter Harriet. Möjligen är teckningen samma som såldes på Stockholms Auktionsverk, 26 januari 1929, nr. 289, "Dalkulla med lindebarn" / Litteratur: Jfr Aron Borelius, Johan Fredrik Höckert 1826-1866 (1927), sid. 193, där målningen med samma motiv avbildas. Den är upptagen i katalogen som nr 76, uppges vara målad 1858 och ha varit utställd i London 1864, där den också såldes. Borelius kände inte till målningens ägare, men i utställningskatalogen från Waldemarsudde 1977-78 uppges den tillhöra Orsa församlingshus (kat. nr 20). Ej inramad (trots bilden). Numera i vit passepartout av bomullskartong, 3+ x 40 cm. Efter flera år i Paris, där han vunnit framgång med sina lappländska motiv, återkom Höckert hösten 1857 till Sverige. Följande sommar reste han i Dalarna för att förnya sitt måleri och bredda sin ämneskrets, och tillbringade större delen av tiden i Mora och Orsa. I Orsa inredde han sin ateljé i tingshuset, och där målade han den första av sina dalatavlor, "Dalkulla bärande sitt barn till dopet". Aron Borelius ansåg målningen för "en av Höckerts allra bästa", och tillkommen under hans starkaste period. - - - Denna utsökta teckning, en veritabel målning i blyerts, är utförd ett par år senare och återger oljemålningen mycket troget frånsett bakgrundens landskap. Den vackra modellen är känd till namnet, hon hette Wiks Katri och Höckert målade även ett porträtt av henne samma år (Zornsamlingarna, Mora). Samma år, 1858, målade han även sitt enastående portätt av morakullan Såsser Kerstin Andersdotter (Nationalmuseum).

Två små laveringar, utförda på för- och eftermiddagen av samma dag. På blågrått papper. 10,2 × 15 cm. Osignerade. Påskrift: "d. 9 apr. 1787. f.m." resp. "... e.m." I gemensam passepartout, yttermått 40 × 30 cm. Efter många framgångsrika år i England, där Martin inte minst varit verksam som landskapsmålare, återvände han 1780 till Sverige och stannade i åtta år. Dessa bilder är utförda under denna period, då han bl. a. var lärare i landskapsmålning på Konstakademien 1785-87. Under de sista åren före återesan till England 1788 utökade Elias Martin sin repertoar med en genre, som han fortsatte att exploatera intensivt och framgångsrikt efter sin återkomst till Sverige 1791. Det gällde bruksbilderna, och Hoppe nämner i detta sammanhang att Martin 1787 vistades på Leufsta i Uppland, varifrån ett par akvareller daterade den 12 maj är bevarade (Hoppe, Elias Martin (1933), sid. 78-80). Föreliggande par anspråkslösa men atmosfärrika landskapsbilder ligger nära de omnämnda Leufstabilderna i tiden, och skildrar fridfulla naturupp­levelser där Martin även gjort en poäng av att notera vilken tid på dagen bilderna utförts. Träden i förmiddagsbilden bildar en rad som inte ser helt slumpmässig ut, och som möjligen kan vara del av en allé. - - - "I Martins bildvärld hade det obestämbara mitt på dagen som präglat den tidigare svenska topografiska bildkonsten förvandlats till ett pärlband av varierande ögonblick och tidpunkter" (Mikael Ahlund).

Blyertsteckning. Gamla påskrifter nedanför bilden: "C. Wahlbom ritadt af honom sjelf" samt "Prof. Wahlboms porträtt - tecknadt af honom sjel[f]". 22,5 × 16 cm. Odaterad, men rimligen utförd på 1830-talet då Wahlbom var i 20-årsåldern. Två hörn med smärre pappersförlust efter en tidigare montering, liten tejpfläck i nedre vänstra hörnet. Inramad. Livligt självporträtt av en ung, glasögonprydd Carl Wahlbom sedd nästan rakt framifrån. Fin, detaljerad valörteckning av ansiktet, dräkten återgiven mer summariskt. Tidigare odokumenterat.- - - Wahlbom gjorde sig känd framförallt som djur- och historiemålare. Han har endast målat enstaka porträtt, men hörde till sin generations främsta tecknare och har utfört fina bilder av vänner och konstnärskolleger, däribland Per Henrik Ling (Göteborgs museum) och Per Wickenberg (Nationalmuseum). Flera självporträtt har bevarats, av vilka detta måste vara ett av de allra tidigaste. - - - Wahlbom lämnade Sverige 1838 för studier i Paris och Rom. Såväl akvareller som mästerliga skisser från vardagslivet visar hur mycket hans stil utvecklades, särskilt under tiden i Paris. Under en tid arbetade han med illustrationer till en ambitiös utgåva av Gustav II Adolfs historia, men projektets engelska förläggare drabbades av ekonomiska svårigheter och det hela gick om intet. Efter en tid i Stockholm som lärare vid Konstakademien sökte sig Wahlbom på nytt utomlands 1853. Han hoppades kunna förbättra sin hälsa, men dog slutligen i London vid 48 års ålder och ligger begravd i Woking.

[Nürnberg / Nuremberg], November 1772-May 1786 according to the printed dates, and one undated (the date remains to be filled in). The impressions consist almost exclusively of mirrored text, indicating that the copper (?) plaques themselves were the main product, and not these impressions. In many cases the text opens with "Hier ruhet in Gott [...]" (Here rests in God [...]), supporting the conclusion that the plaques were intended for graves, and perhaps affixed to coffins or crosses. Presumably the deceased were all inhabitants of Nürnberg, where Küffner was active all his life. A few impressions may have been pulled as a memento for the immediate family of the deceased, but these prints could just as well be unique and must in any case be exceedingly rare. - - - The plates are in the form of decorative cartouches usually with a roughly oval shape, plate and sheet sizes vary although a few basic shapes dominate. Largest sheet is 27,5 x 37,5 cms. Some staining and short marginal tears, some sheets are laid down in the corners onto later brown backing sheets. Three of the impressions are counterproofs (March 1779, Feb. 1780, and Oct. 1783), in the final case an original mirrored impression from the plate is present as well. - - - Provenance: Several sheets with the ownership stamp of Norwegian-Swedish collector Christian Hammer (1818-1905, Lugt 1237). Paul Küffner lived his whole life in Nürnberg and was active as an artist and engraver, specialising in text engraving, music, maps and vignettes. He published two books on the subject of lettering and calligraphy, "Muster einer ganz neuen schönen und Regulmässigen Schreib-Art, durch das ganze Alphabet, Fractur, Canzley und Current" (1764) and "Kurzgefasste Anweißung zur Schreib-Kunst in folgenden Blättern nach der neuesten und gebräuchlichsten Art so wohl in Deutsch- Lateinisch- Französisch- u: Italienischen Schrifften" (1761).

Akvarellerad teckning, signerad "GW" med en tecknad palm och daterad 1842. 22,6 x 41,4 cm. Inramad, passepartout. Bladet mörknat, kanterna nötta med limrester och spår av tidigare montering (under passepartout). Palm ankom till Rom den 30 juli 1841, efter att ha lämnat Sverige i augusti 1837 och rest ned genom Europa och Italien. Nästan omedelbart efter ankomsten till den eviga staden gjorde han en avstickare till Neapel, återvände till Rom i slutet av oktober och blev sedan där i ett decennium, frånsett en resa till Sicilien 1849. I detta breda panorama från Forum romanum ser vi från vänster de tre kolonnerna från Castor och Pollux tempel, med läckra accenter i täckvitt, Capitolium i bakgrunden, den ännu outgrävda Septimius Severus-bågen, samt till höger kupolen till kyrkan San Giuseppe dei Falegnami.

Goauche. Signerad "Arvid Fougstedt". Odaterad, men utförd 1916. 27,5 x 43 cm. Litteratur: Avbildad i Johannesson, Fougstedts: Familjen och sakligheten (2016), sid. 162. ("Vid debututställningen 1919 visade Arvid Fougstedt även upp sin koloristiska, kubistiska och naivistiska lekfullhet".) - - - Ej inramad. Monterad i syrafri passepartout (bomullskartong) med yttermått 50 x 60 cm.  som passar standardramar. Fotograferad i en ekram från Stockholm ram. Familjen Fougstedt tillbringade mycket av 1910-talet i Frankrike, och återvände till Sverige 1917. - - - "På sensommaren 1916 kunde den lilla familjen lyckligtvis få komma ut till Bretagne och det milda atlantkustklimatet och där bo välordnat i Douëlan med postadress Finistère med hjälp av de goda vännerna målaren John Sten och författaren Tore Dahlström. Arvid hade genom sin syster Irma fått en beställning på en landskapsmålning för en av Stora Kopparbergs chefer i Frankrike och förskottet skapade en tids ekonomisk trygghet. Han har i några av sina mest uppsluppna teckningar och brev någonsin skildrat deras glädje, och både han och Gerda återkom under åren till den ljusa tiden i Douëlan, då de hoppade på klipporna och mådde gott. I både brev och på vykort till föräldrarna illustrerade han deras glada tid i Douëlan, som på ett vykort där har ritat in den lilla familjen längst ut på en pir, medan våorna går höga" (Johannesson, sid. 177).

Bristol, imprinted by R. Rosser, 1816. 4to. xx + 404 pp. + 1 engraved facsimile plate. Final page with colophon and the author's initials in blackletter. Printed in 100 copies, "and of those, one being accidentally destroyed, ninety nine copies only are made up" (from the preface). Nineteenth-century green morocco, all edges gilt, spine with raised bands tooled and lettered in gilt, marbled endpapers. Very slightly slanted / out of square, insignificant wear, lower cover with very slight staining and a scratchmark, traces of a removed (?)bookplate on marbled front pastedown, small remnants of pasted catalogue clipping on second flyleaf, foxing on pp. 309-24. The "Bibliographical Memoranda" was the final publication of John Fry of Bristol (1792-1822), a Bristol bookseller, author and passionate antiquarian. It consists of short prose pieces, extracts and other memoranda relating to rare sixteenth- and seventeenth-century English books. Most of the pieces in Bibliographical Memoranda were sourced from the rich library of Francis Freeling (1764-1836), to whom the work is dedicated. Francis Wrangham contributed three memoranda; the great majority of the remaining pieces were composed by Fry himself. Of particular importance is the account of the auction of William Oldys' library, of which no copy of the catalogue has survived. In DNB, the notice about the author begins and ends with his illness: "He was always in bad health, and devoted his leisure hours, when connected with the bookselling firm of Thomas Fry & Co., 46 High Street, Bristol, to the study of early English literature. [...] After a lingering illness he died at Bristol, 28 June 1822, at the age of thirty."

Stockholm 1889. Folio. 51 x 35,5 cms. [12] + 142 pp. of text, with index + 51 double-page plates with photolithographic reproductions of maps 1490-1597. Printing in red occurs on a few plates. 84 maps and figures in the text. Printed on fine handmade paper (Lessebo, Beehive watermark), uncut, deckle edges preserved. Two maps very lightly foxed, one plate with short tear along centre fold at foot. Uncut in recent full cloth. A few light stains on front cover, else very fine. English language edition of "Facsimile-atlas till kartografiens äldsta historia innehållande afbildningar af de vigtigaste kartor, tryckta före år 1600". A copy of the original edition, printed on fine handmade paper (and not one of the reprints). - - - Contents: "The geographical Atlas of Ptolemy", "Editions of Ptolemy's Geography", "Pseudo-editions of Ptolemy. Ptolemy's errors and merits", "Ancient, not Ptolemaic maps", "Extension of Ptolemy's Oikumene towards the north and north-west", "The first maps of the New World, and of the newly discovered parts of Africa and Asia", "Terrestrial globes from the 15th and the first part of the 16th century", "Map-projections", "The end of the early period of cartography, 1520-1550", "The transition to, and the beginning of the modern period. Jacopo Gastaldi. Philip Apianus. Abraham Ortelius", "Gerard Mercator".

Porträttgravyr i blandad teknik, bekostad av grosshandlare J. N. Lindahl i Norrköping och utförd av gravören Roi i Paris 1798. 20,2 x 15,3 cm (plåten), 29,4 x 21,8 cm (bladet). Oskuren. Papperet med smärre förtunning längs kanterna på baksidan efter professionellt avlägsnande av ett tidigare stödblad, mycket svag rund fettfläck i nedre marginalen, någon enstaka småfläck. / Litteratur: E. W. Dahlgren, "Carl Bernhard Wadström. Hans verksamhet för slafhandelns bekämpande och de samtida kolonisationsplanerna i Västafrika. Bibliografisk sammanställning", NTBB, 2, (1915), sid. 51-2 (avbildad, fig. 6). Sällsynt. Gravören Roi har inte kunnat identifieras med säkerhet och betraktas såsom såsom "assez peu connu" även av Bibliothèque Nationale, som utöver Wadströms porträtt endast känner till en illustration till Figaros bröllop. I Nationalmuseum finns ett tämligen lagerfläckat exemplar av bladet, övertaget 1982 från Institut Tessin i Paris (NMTiG 3292). - - - Den mångsidigt verksamme Carl Bernhard Wadström (1746-1799) hör till de svenskar, som haft stor betydelse även internationellt. Han hörde till de tidigaste att aktivt arbeta för slaveriets avskaffande, och reste 1787-88 på bekostnad av Gustav III till Afrikas västkust, där han ville anlägga kolonier för frigivna slavar. Med sina erfarenheter därifrån arbetade han sedan under flera år i både England och Frankrike mot slavhandeln, som vid denna tid började debatteras alltmer. Han utgav även flera tidiga och viktiga arbeten i ämnet: "Observations on the slave trade and description of some part of the coast of Guinea" (1789; "Anmärkningar rörande slaf-handeln på kusten af Guinea"), "Essay on Colonization particularly applied to the Western Coast of Africa" (1-2, 1794-1795), och "Précis sur l'établissement des colonies de Sierra Léona et de Boulama" (1798). - - - Wadströms vän, grosshandlaren i Norrköping Johan Niclas Lindahl, lät utföra detta porträtt under sin vistelse i Paris 1798, samma år som Wadström erhöll franskt medborgarskap. Redan året därpå gick han bort i en hjärtsjukdom i Versailles. The Swede Carl Bernhard Wadström (1746-1799) was an early slavery abolitionist who travelled to Africa in 1787-88 to establish colonies for liberated slaves, and who later agitated against the slave trade in both England and France, and also published a few important works on the subject: "Observations on the slave trade and description of some part of the coast of Guinea" (1789), "Essay on Colonization particularly applied to the Western Coast of Africa" (1-2, 1794-1795), and "Précis sur l'établissement des colonies de Sierra Léona et de Boulama" (1798). - - - The present portrait was produced in 1798, the year of Wadström's French citizenship, and the year before his death at Versailles in 1799.

Två gravyrer i punktmanér ur serien The tender mother / Den ömma modern. London, E. Martin & John Boydell, 1774. 23,2 × 16,6 cm resp. 23,5 × 16,5 cm. (Bladstorlek 46 × 30,5 & 46 × 31 cm.) Tryckta i rött. Stora blad med breda marginaler och råkanter. Proveniens: Emil Hultmark, Stockholm. Litteratur: Hans Frölich, Bröderna Elias och Johan Fredrik Martins gravyrer (1939), Elias Martin kat. nr 27, état 2 & 30, état 2. Två nya ramar, förgyllda med bladguld. Breda syrafria passepartouter. Serien omfattar i sin helhet 6 blad samt titelplansch, och utgavs av Elias Martin den 1 april 1774 under hans första vistelse i England. "Med god blick för vad som tilltalade den köpande publiken, hade han nu dedicerat den till Hennes Maj:t Drottningen [...]. Serien är i komplett skick, t.o.m. i senare états, ytterst sällsynt och även enstaka blad därur förekomma mycket sällan" (Frölich s. 31-32).

Skämtsam inbjudan till middag i Utile Dulci på Stallmästaregården den 14 januari 1899 i form av en inkallelse till Danderyds häradsrätt. Stockholm 1898. Folio. [4] sid., med text på första sidan. Oskuren, spår av vikning. Ytterst sällsynt. Avser den berömda, skämtsamma rättegången mot Verner von Heidenstam 1899 i sällskapet Utile Dulci, där Birger Mörner var sekreterare och sammankallande ledamot, och där en stor del av den svenska parnassen ingick, däribland Carl Larsson, prins Eugen, Albert Engström, paret Pauli, Anders Zorn, paret Boberg, Verner von Heidenstam, Ellen Key, Carl Laurin, Oscar Levertin, Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, F. U. Wrangel och Karl Wåhlin. - - - Mörner beskriver händelsen utförligt i kapitlet "Ett ting i Danderyd" i sina memoarer (Ur mitt irrande liv, 1925, s. 97-140) som "den afton i U. D. som jag livligast minns". - - - Ellen Key ville i Utile Dulci kritisera Heidenstams senaste bok "Klassicitet och germanism". Mörner kom på att det hela borde ges juridiska former, och såg till att man fick låna den flygelbyggnad vid Stallmästaregården som Danderyds domsaga använde som tingshussal. Ellen Key fick i sin tur underteckna en stämning, varpå alla ledamöterna (med respektive) instämdes såsom rättegångsvittnen utom prins Eugen, som man inte gärna ville uppsöka med stämningsman. Den tryckta stämningen är daterad 21 december 1898, och tinget hölls den 14 januari 1899. - - - Det inleddes med att Elley Key identifierade sig som kärande (med Albert Engström som biträde), varpå Heidenstam infördes som fånge. Man hade lånat en stor köksnyckel från restaurangen att skramla med! Mörner redogör sedan rätt ingående för den ovanliga rättegången och dess replikväxling. Heidenstam angreps hårt, bl. a. för sin ovilja mot humor, men yrkade slutligen på att bli frikänd - istället borde käranden straffas för slöseri med allmänna medel (dvs språket, allas egendom). Albert Engström i sin tur yrkade på halshuggning, varpå F. U. Wrangel med hänvisning till brottslingens adelskap påminde om att endast halshuggning med svärd i så fall kunde bli aktuellt. Rätten dömde slutligen Heidenstam att under 14 dagar genomläsa Ellen Keys samtliga skrifter. Heidenstam bad att få straffet sänkt till dödsstraff. - - - Allan Ranius: Verner von Heidenstam. En bibliografi (2002), nr 144 (se även nr 158 & 2081). Litteratur, se bl. a. Ulf Wittrock, "Ellen Key och nittiotalets kulturdebatt", Samlaren 88 (1967), sid 25-27; Anders Larsson: "Författarnas vän - och böckernas. Några subjektiva nedslag i Birger Mörners bibliotek", i Ständigt denne Mörner (red. Gunilla Hammarland), Örebro 2002 (= Meddelande / Samfundet Örebro stads- och länsbiblioteks vänner, 49); sid 127. Med anledning av denna rättegång utgavs ett extranummer av Strix (Strix pamflettnummer den 14 januari 1899. Sthlm 1899. 4 sid.).

Akvarell. Osignerad och odaterad. 19 × 26,5 cm. Monterad på ett större blad, med påskrift: "Vue på Dublins Rivier / ritad af Berger / och skänkt till A. Retzius / i juli år 1843". Proveniens: Anders Retzius (1796-1860), i arv till hans son Gustaf. Ingick i dennes donation till Kungl. Vetenskapsakademien 1919. Avyttrad 2013 tillsammans med andra föremål ur donationen. - - - Ej inramad. Monterad i syrafri passepartout (bomullskartong) med yttermått 40 x 50 cm som passar standardramar. Fotograferad i en ekram från Stockholm ram. En mycket vacker akvarell, med fin proveniens. Bergers mästerskap i akvarelltekniken och hans förkärlek för kust- och hamn­motiv vittnar båda om hans skolning i England, som han besökte första gången 1832 och åter 1836-39, då han torde ha utfört denna hamnbild. Berger vistades i Dublin hösten 1838 och ordnade till och med en egen utställning där. - - - Om Bergers konsthistoriska betydelse som länk mellan Elias Martin och senare svenska friluftsmålare, och om hans akvareller och teckningar, skriver Viggo Loos: "I hans akvareller och utkast från engelska, irländska och franska hamnstäder möter man en känslighet i skildringen av lufttonerna, som gör att Berger intar en framskjuten plats i vårt 1800-tals förimpressionism. De flesta har tillkommit, medan intrycken av Turner och de engelska akvarellmålarna, såsom Cotman och Sandby, ännu var levande. [...] Hans plats i 1800-talets konsthistoria framstår klarast i de akvareller och studier, där han under engelskt inflytande når fram till en omedelbar natur­iakttagelse och en målarkultur, som kan räknas till det märkligaste i hans samtid." "Vue of Dublin's Rivier", original watercolour by Swedish artist Johan Christian Berger (1803-1871), unsigned and undated but almost certainly painted during his stay in Ireland in the autumn of 1838. Presented by Berger to Anders Retzius in 1843 according to a contemporarry inscription below the image on the mount. Berger was the most important Swedish landscape watercolourist of his time, largely due to extended stays in Britain in the 1830s. 100% cotton rag matting (40 x 50 cms). NB: Unframed, photographed with frame.

Akvarell och krita. Osignerad. 33 × 41 cm. Inramad. Utförd senast 1915. Proveniens: Konstnärens kvarlåtenskap. Förlaga för en av Lybecks mest kända etsningar, Quartier Latin (1915, 24,3 × 32,2 cm). Den ingick i Föreningen för Grafisk konsts portfölj för 1919 och som nr 238 i katalogen över minnesutställningen i Konstnärshuset, Stockholm 1952. - - - "Bertil Lybecks 'Quartier latin' är en humoristisk skildring från bohêmlivet i det gamla studentkvarteret i Paris. Ett konstnärspar som inte äger så mycket som en säng är stadd på flyttning i nattens stillhet från en vindskupa till en annan. Han går före och bär sängkläderna på huvudet, hon kommer trippande efter i sin tunna schal - bärande på en fågelbur" (Gunnar Wengström, "Grafisk konst", Studiekamraten 1928).

Olja på träpannå. Signerad i bläck a tergo: "A. Lundequist pinx.", samt med ytterligare ett par noteringar, dels namnet "g: Düben", dels en som är svårtydd. Antydan till spricka. Odaterad, men troligen utförd 1821. 30,5 × 27,5 cm. Inramad. Litteratur: Om konstnärens levnadsöde, se Harald Schiller, "En drottnings protegé - och hans öde", Gode herrar och svenske män (1933), s. 229-304. Anders Lundquists märkliga och ganska svåra levnadsöde har tecknats med sympati av Harald Schiller utifrån 27 efterlämnade dagböcker och anteckningar i Kungl. biblioteket, skänkta av Mandelgren 1893. - - - Född 1803 i Örebro som son till en torpare och tidigt föräldralös kom Lundquist omkring 1810 till Stockholm på initiativ av drottning Hedvig Elisabet Charlotta som upptäckt gossen 1810 i samband med riksdagen i Örebro. Under lång tid åtnjöt han sedan kungligt beskydd - först av drottningen och efter hennes död 1818 av kronprins Oskar - det enda i hans berättelse som är grundligt otypiskt. Han inhystes som fosterson hos drottningens löpare Johan Norberg och fick till exempel tillbringa sommaren 1811 på Drottningholm. Senare bodde han en tid i Operahuset, där hans fostermor skötte städningen av de förnämsta logerna, medan den 8-årige Lundquist bekantade sig med såväl repertoar som publik. Vad skolgången beträffar undervisades han mestadels av framstående lärare och läste bl.a. franska för den ansedde Louis Paban, som flytt franska revolutionen, hamnat i Sverige av en slump och fått anställning vid Bernadottes hov. - - - Förhållandena i fosterhemmet var däremot brutala och fattiga, och någon möjlighet att koncentrera sig på studier fanns inte. Det var egentligen konsten som lockade Anders Lundquist, och tack vare drottningen fick han börja teckna för porträtt- och historiemålaren Westin. Kort senare (1816) blev han elev på Konstakademien där han belönades redan för sina första försök och började måla i olja, först kopior av äldre mästare och därefter mer självständiga kompositioner från omkring 1820. - - - Anders Lundquist ansågs mycket löftesrik men hans bana blev ändå inte den han hoppats. Han kunde aldrig försörja sig på sitt måleri i tidens kalla konstklimat och övergick i stället till att utföra litografier och grafiska tillfällestryck, när han inte kolorerade andras blad, lånade ihop till brödfödan eller pantsatte sina ägodelar. Bilden av Lundquists liv får en märklig kontrast av just den omständigheten att han å ena sidan svalt, förde ett olyckligt, rumlande och karaktärslöst leverne samt satte 11 barn till välden som han inte kunde försörja, och å andra sidan hade tillträde till hovet, undervisade Oskar I:s barn i teckning (1836-48), dekorerade den blivande drottning Lovisas våning på slottet (1849) och under flera år skötte en egen målarskola. Harald Schiller ger trots allt bilden av en man som kämpade mycket hårt för att lägga sitt livs pussel, men som hade att kämpa både mot sin egen svaga karaktär - Schiller kallar honom en lekboll för sitt hjärtas ingivelser - och många andra svårigheter. - - - Naturligt nog är Lundquists målningar mycket sällsynta. Denna suggestiva bild skiljer sig stort från de torra historiemålningar i tidens anda som han bl. a. visade på Konstakademiens utställningar, och som inte sällan belönades. Den mest kända av dessa föreställer Karl XII:s död, gjorde honom 1834 till agré av Konstakademien, möjligen med stöd av kronprins Oskar, och finns idag på Gripsholm. - - - Att Lundquist tolkat just Endymion-motivet är inte överraskande. Det är utan tvekan den berömda Endymionstatyn på Stockholms slott som inspirerat honom till denna målning, som torde ha tillkommit 1821, då den 18-årige Lundquist för att få arbetsro erhållit tillstånd att arbeta i slottsmuseet av hovmålaren J. G. Brusell, sedan 1816 kammarförvaltare eller 'garde des tableaux'. I museet utgjorde Endymionstatyn paradnumret i Gustav III:s samling av antika skulpturer. I grekisk mytologi var Endymion en vacker yngling som sov en evig sömn på ett berg, där mångudinnan Selene - i senare tradition Artemis / Diana - upptäckte och förälskade sig i honom. Tillsammans fick de femtio döttrar som rådde över varsin av månens lika många faser. Lundquist varierar detta motiv och tänker sig på typiskt romantiskt manér att det är själva skulpturen i antikmuseet som får liv. Bädden erinrar om statyns bas och miljön är ett valv inomhus, med mångudinnan som strålar in genom ett fönstervalv. Otypiskt låter Lundquist Endymion vara vaken, en ovanlig med inte helt okänd version av motivet. Det är känt att antiksamlingen på slottet förevisades med fackelljus spelande över skulpturerna redan 1787, och senare även under Lars Jacob von Rööks tid som föreståndare. Om Lundquist fått uppleva något liknande är det inte förvånande om Endymion satt den unge konstnärens fantasi i rörelse. - - - Skulpturen av Endymion hade ganska nyligen grävts fram i Rom när Gustav III förvärvade den 1785. Den blev i Sverige ett omtyckt motiv och en vanlig teckningsuppgift för Konstakademiens elever. På akademiens utställningar förekommer motivet i någon form hos flera konstnärer (tidigast Åkerström 1794) och 'Diana och Endymion' var även ett av prisämnena 1808. Det lockade åtminstone tre deltagare: Byström, Sandberg och Westin. Motivet har i svensk bildkonst även behandlats av Louis Masreliez, vars laveringar av Endymion bevarats i Nationalmuseum. - - - Motivet upplevde dock överhuvudtaget en glansperiod under denna tid och Lundquists inspiration kan ha förstärkts från många håll. Vi behöver bara erinra oss två enastående, klassiska Endymiondikter från samma tid, den av Keats från 1818 ('A thing of beauty is a joy for ever') och den av Stagnelius, som tillkom omkring 1821-23 och därmed är nästan exakt samtidig med Lundquists målning: "Skön, med lågande hy och slutna ögon / Slumrar herden så ljuvt i månans strålar [...] / När han vaknar en gång, vad ryslig tomhet / Skall hans lågande själ ej kring sig finna! / Blott i drömmar Olympen / Stiger till dödliga ned."

Fysiognomisk studie. Teckning i svart krita med förhöjningar i vitt. Signerad eller med påskrift "J. Gillberg delineavit". 40 × 32,5 cm. Lätt skrynklad. Inramad. Fysiognomiken var en lära med sina rötter i antiken. Den försökte utröna sambandet mellan själsliga tillstånd och kroppsliga uttryck och fick betydelse även för målarkonsten. Den franske hovmålaren Charles Le Brun utgav en inflytelserik traktat i ämnet, Conference [...] sur l'expression generale & particuliere (1698), som synes ha påverkat även Gillberg. Två ambitiöst utförda fysiognomiska studier av hans hand finns bevarade, dels Förskräckelsen (la Frayeur, privat ägo), dels denna ståtliga teckning, som representerar Vreden (la Colère). I sin bok beskriver Le Brun hur denna känsla uttrycks (här i John Williams' engelska översättning från 1734): - - - When Anger seizes the soul, it is expressed by red and fiery eyes; the pupil wild and flashing, the eyebrows alike, either lifted up or depress'd; the forehead very frowning, with wrinkles between the eyes; the nostrils open and extended; the lips pressing together, the under one rising above the upper, leaving the corners of the mouth somewhat open, and forming a cruel and disdainful smile" (Charles Le Brun, A method to learn to design the passions, proposed in a conference on their general and particular expression, London 1734, s. 45.) - - - Franska originaltexten: "Lorsque la colere s'empare de l'ame, celui qui ressent cette passion, a les yeux rouges & enflâmés, la prunelle égarée & étincelante, les sourcils tantôt abattus, tantôt élevés l'un comme l'autre, le front paroîtra ridé fortement, des plis entre les yeux, les narines paroîtront ouvertes & élargies, les lèvres se pressant l'une contre l'autre, & la lèvre de dessous surmontera celle de dessus, laissant les coins de la bouche un peu ouverts, formant un ris cruel & dédaigneux" (s. 41).

Olja på träpannå, signerad: "Å. Nothberg 1922". 30 x 25,5 cm. Originalram. Ungefär samtida utställningsetikett a tergo med benämningen "Studie". Glaset är en modell som Simon Gate utförde för Sandvik / Orrefors omkring 1918-19. Målningen är mycket representativ för den s.k. Nya Sakligheten, ett nyklassiskt måleri som blomstrade under 1920-talet både i Sverige och internationellt med inspiration från såväl renässanskonst som franskt och danskt 1800-talsmåleri. Rörelsen var konstens motsvarighet till "Swedish grace" och utgör som så ofta en kontrast till vad som skett precis förut - i detta fall det vilt experimenterande 1910-talet. Birgitta Rapp ger en karakteristik, och samtidigt ett slags förklaring till föreliggande målning, i katalogen till utställningen av svenskt 1920-talsmåleri på Säfstaholm 2006: - - - "Le style Ingriste - Att inspireras av David och Ingres innebär att man vill måla traditionellt föreställande bilder, samtidsskildringar. Det är en hyllning till de klassicistiska reglerna. Linjen blir viktigare än färgen. En harmoniskt genomtänkt och balanserad komposition av vertikala och horisontella linjer får företräde framför konstnärligt experimenterande och abstraktioner. Detta sökande efter ordning i konsten är ett avståndstagande från fauvismens lekfulla deformeringar och kubismens prismatiskt sönderbrutna bilder. En naturlig förklaring till denna totalomvändning i konsten står också att finna i att man efter det första världskriget sökte avspänning och frid. De unga konstnärerna speglade i sin konst den längtan efter fred och ro, som präglade både samtiden och många enskilda människor som upplevt krigets ångest och fasor. Efterkrigstidens konst [...] gick således av flera skäl i klassicismens tecken och den får en kulmen under 1920-talet. Det tidiga 1900-talets första decenniers experimenterande konst är som bortblåst. I stället möts vi av en klassicistisk rörelse som är starkt internationell. [...] Det enkla livet, den nära hemmiljön, hemmets olika detaljer och de enskilda familjemedlemmarnas skilda sfärer blir återkommande motivområden, som skildras i målning efter målning. Det är en renässans för att skildra det mänskliga och ett nytt intresse för den episka bilden. Bildberättelsen blir dessa konstnärers nysakliga konstverk. Rumsuppfattningen blir tydlig och djupdimensionen återinförs i bilderna. - - - I ungrenässansens fotspår: Redan i Paris hade den italienska ungrenässanskonsten på Louvren dragit till sig de unga konstnärernas intresse under 1910-talet. Sedan det första världskriget upphört blev det möjligt att resa till Italien och se den italienska ungrenässanskonsten på plats. [...] Man sökte sina förebilder i den tidiga föreställande ungrenässanskonsten, som strävade efter verklighetsskildring och berättelse. [...] Man fann där en spröd form och en troskyldig humanism som verkade inspirerande. Konstnärerna sökte upp freskomålare som Giotto, Mantegna, della Francesca och Masaccio m. fl. Utmärkande för freskomåleriet är att teckningen, linjen och tekniken dominerar över det måleriska, dvs. samma faktorer som man sökte i franskklassicismen. Ljussättningen är reducerad och kontrasterna är få. Det är inget ljusdunkelmåleri utan klart avskilda färgplan. Figurframställningarna är litet stela, och fortsätter medeltidens bundna scheman. Flera av dessa drag blir utmärkande för det svenska nysakliga måleriet." - - - Åke Nothberg är inte känd som nysaklig målare, och är helt frånvarande från utställningarna av Nya sakligheten 1983-4 (Malmö Museum & Norrköpings Konstmuseum) och 2006 (Säfstaholm). Men rörelsen var allmän och Nothberg gjorde som sina konstnärskamrater, reste till Italien 1920 och målade sedan landskap, stilleben och porträtt, av vilka åtminstone de två sista hörde till genrens främsta motivkretsar. Detta varma stilleben från ungdomen, uppenbarligen hans bästa år som konstnär, uppvisar flera av nysaklighetens typiska drag: det precisa utförandet på träpannå, som åter börjat användas i större utsträckning. Den starka betoningen av teckning och komposition. Ett slags monumentalitet trots litet format. Samt inte minst den underförstådda markeringen mot 1910-talets formupplösta och oroliga experiment inom konsten. Det spröda glaset står som ytterligare en 1920-talsmarkör, och föremålen är inte betydelselösa, snarare märkligt utvalda och betydelsemättade. Erik Blombergs formulering om Otte Sköld - "hos Sköld förstummas människorna och tingen tala" - är en karakteristik av det nysakliga måleriet överhuvudtaget. Föremålen berättar ganska mycket om hemmet där de står och anslår en meditativ stämning. En läsfåtölj kan inte vara långt borta, och plöstligt blir en pipa, ett glas och en skål med tändstickor ett slags stilla humanistisk programmålning om ro, nuet, balans och eftertanke. Och inte utan livsglädje.

Paris, Gustave Pellet, 1898. 8vo. 22 x 15,5 cms. [iv] + 204 pp. Illustrated with 13 original etchings by Legrand (including the one on front wrapper), each supplied also in a coloured impression. With some 200 wood-engraved illustrations in text. Text in French. No 92 of 160 copies on vergé paper with watermark "Louis Legrand". One of just 60 copies issued with an extra, coloured suite of the 13 etchings. Bound with wrappers in full red morocco richly gilt, inner gilt dentelles, top edge gilt, else uncut, marbled endpapers (Gustaf Hedberg, Stockholm). Provenance: [Frötuna manor, Uppland, Sweden], the book collection of Count Oscar Bernadotte af Wisborg (1890-1977), grandson of king Oscar II, or possibly his wife Marianne, née De Geer af Leufsta (1921-2018). Louis Legrand was a French artist of the "Belle époque", whose art is often compared to that of Toulouse-Lautrec (also published by Pellet).

Olja på plåt. 23,8 × 35 cm. Osignerad. Möjligen målad i samband med att Zoll för 100 riksdaler utförde altarmålningen i den nybyggda Voxtorps kyrka i Värnamo pastorat. Den ersatte en medeltidkyrka som blivit för liten för församlingens behov och Zolls målning skall vara utförd 1846. Med två mycket nötta och tejplagade intyg bevarade a tergo: "Undertecknad har sett omstående tavla målad på koppar och föreställande tre Värnatyper på 1840-50-talen, och är den enligt min mening ett ungdomsarbete [!] av folklivsmålaren Kilian Zoll (f. 1818, d. 1860), vilken på sina resor i Skåne, Halland, Småland etc ofta brukade uppsöka och avmåla mera originella typer. Stockholm 26/11-36 / August Hahr". Det andra anonymt, maskinskrivet: "Denna tavla är säkerligen målad av Artisten [Kilian] Zoll, som [på] 1840/50 talet besökte Wernamo, där han målade flera porträtt av köpingens innevånare. Tavlan återger mycket träffande tre avsigkomna original på Wernmo [!] åbro, nämligen GyckleJösse, Skotten och Majasofia, mycket välbekanta för dåtidens Wernamobor." - - - Bilden har visserligen ett topografisk intresse, men dess största betydelse ligger i dess sociala dimension och de avbildade personerna. Det är en mycket ovanlig bild - man kan inte påstå att 1800-talets GyckleJössar, Skottar och Majasofior dominerar sin tids porträttkonst.

Akvarell. Osignerad. 25 x 19,7 cm. Bladet ngt gulnat. Originalram i mahogny med brännförgylld infattning. / Proveniens: Gåva av Amalia von Helvig till Erik Gustaf Geijer. Senare hos dennes dotterdotter Anna Hamilton Geete (1848-1913) och vidare till hennes systerson Adolf von Krusenstjerna (1891-1971) (not 1). / Litteratur: Omnämnt i Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer, 2 (1909), sid. 271. / Ett fint minne från svensk romantik - Amalia von Helvigs porträtt av sin syster, tillkommet i Malla Silfverstolpes salong (och omnämnt i hennes memoarer), samt skänkt till Erik Gustaf Geijer! Systrarna von Imhoff var födda i Tyskland men tillbringade två längre perioder i Sverige och räknas därför ofta som tysk-svenska konstnärer. Amalia hade i sin ungdom i Weimar hört till kretsen kring Goethe och Schiller, som båda uppmuntrade hennes konstnärliga arbete. Flera tidiga smärre dikter trycktes i litterära tidskrifter och kalendrar såsom Schillers Musen-Almanach och Die Horen, och hennes äldsta dotter Charlotte bars till dopet av Schiller, med Goethe och Charlotte von Stein som faddrar. Amalia hade 1803 gift sig med den svenske vapenkonstruktören och artillerigeneralen Carl Gottfried von Helvig (1765-1844). Flytten gick till Stockholm följande år, och även Amalias enligt Malla Silfverstolpe "två värnlösa systrar", Marianne och Louise, följde med. Amalia von Helvig kom att bli ett viktigt inslag i det stockholmska kulturlivet och en länk till den tyska romantiken. Hon höll varje fredag salong i sitt hem för stadens kulturpersonligheter, vetenskapsmän och politiker, den s.k. Blå salongen, "en af de få verkliga 'salonger' i kontinental mening som Stockholm ägt" (Anna Hamilton Geete). Amalia von Helvig invaldes i Konstakademien 1804 och alla tre systrarna deltog i Akademiens utställningar under Sverigevistelsen, som varade till 1810 (not 2). - - - Föreliggande porträtt tillkom under Amalias och Louises andra - och långt viktigare - Sverigevistelse 1814-16, sedan de återkommit efter några år i Heidelberg. Mot slutet av denna vistelse tillbringade de några månader våren 1816 hos Malla Silfverstolpe i Uppsala, och det var nu som de gjorde sin viktiga bekantskap med bl. a. Geijer och Atterbom, med vilka de umgicks dagligen hos Malla under läsning, samtal, musicerande och tecknande, samt under utflykter till Uppsalas sevärdheter och Gamla Uppsala. Amalia följde även Geijers föreläsningar och tecknade flera fina porträtt av honom. - - - I sina memoarer, utgivna i urval 1908-11, nämner Malla tillkomsten i maj 1816 av detta mycket idealiserade porträtt föreställande Louise, och förklarar att det är Heidelberg och bron över floden Neckar som vi ser i bakgrunden (not 3). - - - Amalia von Helvig och Geijer hade mycket gemensamt och kom varandra nära - hur nära är omtvistat - och förblev livslånga vänner och korrespondenter. Geijer, vars förlovning med Anna Elisabeth Lilljebjörn tillåtits dra ut på tiden gifte sig slutligen med henne 1816, och Amalia återvände till Tyskland och bosatte sig i Berlin, där hon etablerade en av de viktigaste salongerna under det tidiga 1800-talet. "Till besökarna hörde författare, språkvetare, förläggare, diplomater och militärer, andra salongsvärdinnor och inte minst de svenska vännerna Atterbom, Silfverstolpe, Geijer och tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad. Hennes roll som inkörsport för svenska resenärer till Tysklands intellektuella nätverk kan knappast överskattas" (Jules Kielmann). - - - Louise gifte sig efter återkomsten till Tyskland med Ludvig Otto Fredrik (Ferdinand) von Kloch. Som gift fortsatte hon att måla endast under lediga stunder. Hennes make var rentav orolig att storasystern Amalia med sin intellektuella framtoning och verksamhet skulle påverka Louise i mindre huslig riktning. - - - Amalia von Helvig förblev hela livet en viktig svensk-tysk kulturförmedlare, och översatte både Atterbom och Geijer, liksom Tegnérs Frithiofs saga. Hennes många brev till Geijer och Atterbom utgavs 1950 resp. 1915. Atterbom tillägnade Louise von Helvig sin levnadsteckning över Hörberg (1817) med en lång inledande dikt på tyska om de gemensamma minnena från mötet i Uppsala. Amalias sjuårige son Bernhard som dog oväntat 1816 ligger begravd i Uppsala, i samma hörn av Gamla kyrkogården som Fröding. - - - (not 1) Gammal påskrift på bakstycket: "Friherrinnan Louise von Kloch f. Imhoff / (Porträttet måladt af hennes syster, Amalia von Helvig, f. Imhoff, samt skänkt åt Erik Gustaf Geijer.) 1817.) / Hans dotterdotterson Adolf von Krusenstjerna fick denna tafla i arf efter sin moster Anna Hamilton Geete, d. 8 nov. 1916", samt med en hänvisning till Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer, del 2, sid. 271. - - - (not 2) I sina memoarer ger Malla Silfverstolpe en beskrivning av systrarna vid denna tid: "Amalia hade ej utmärkta anletsdrag, ej stora bländande ögon, men en fin fysionomi, vacker mun och vackert leende, en rak näsa och omväxlande uttryck i det lifliga ansiktet med de blå själfulla ögonen, en smärt, vacker gestalt. Marianne var lång och mager, icke reguliärt vacker, men hennes bruna ögon hade lif och känsla och det ljusbruna håret föll i naturliga, vackra lockar. Louise hade svart-brunt hår, som hon brukade slättbenadt i pannan med lockar bakom öronen, stora, sköna själfulla ögon, men hennes hy var mörk och hennes drag mindre fina än systrarnas. Ingen af de tre var skön, ingendera rätt hvit, men alla hade behag på olika sätt och alla hade sann bildning och medfödd talang. De tecknade väl och Amalia och Louise målade gärna och vackert". - - - (not 3) Mallas memoarer ger överhuvudtaget en mycket levande bild av umgänget mellan den intima uppsalaparnassen och systrarna Imhoff / Helvig i Mallas salong. Tillkomsten av detta porträtt är bara en detalj i en figurrik scen: "Aftnarna kommo alltid Geijer och Atterbom och läste högt, och läsningen gaf anledning till de lifligaste samtal. En gång, då Geijer läste sin Gustaf Wasa, afbröt Louise, tog boken ifrån honom och sade: 'Han förstår ju icke hvad han läser! Det är så vackert och han läser så kallt!' Emellanåt målade Amalia och Louise. Den förra, Louise's porträtt; fonden utgjordes af Heidelberg med slottsruinen och bron öfver Neckar. Man läste tillsammans Novalis' arbeten med ljuf glädje; flera saker af Goethe, Amalias 'Briefe über weiblicher Erziehung', som likväl voro och förblefvo fragment. Atterbom utgaf vid denna tid: 'Hörbergs lefverne, författadt af honom själf', med ett godt företal, och föreläste det för Amalia" (2:271). Systrarna intresserade herrarna på flera sätt enligt Malla: "Atterbom, som oändligen behagade sig i de intressanta ovanliga systrarnas sällskap, tycktes ibland tro sig vara kär i Louise. Det föreföll Malla dock så inbilladt; hon trodde ej, att Atterbom rätt kunde bli kär. Hans eget rika jag uppfyllde därtill alltför mycket både känsla och fantasi. Han föreföll henne som en etherisk varelse utan kön och kropp. Johan Henrik Schröder däremot hade en andaktsfull beundran för systrarna, som intresserade Malla hos den blyga, hvita unga mannen. Aldrig betraktade han Louise Imhoffs porträtt utan med ihopknäppta händer. Geijer var förlofvad med mamsell Anna Lisa Lilljebjörn i hans hembygd Värmland; men aldrig talade han om den frånvarande fästmön, och Malla tyckte, att han var en kall fästman" (2:272). Även Tegnér anslöt vid ett tillfälle, men motsvarade inte riktigt de höga förväntningarna: "Den 23 maj kom Geijer till Amalia och medförde Tegnér, som öfver en dag var i Uppsala. Han var tyst; man var dock intresserad att göra den ädle skaldens bekantskap, men hans personlighet föreföll dock ej så som de hade väntat. Han var blond, hade vackra drag, men lättja och vällust tyckte Malla vara det rådande uttrycket hos den märkvärdige mannen" (2:274). Tegnér och Amalia hade dock fortsatt kontakt brevledes i anslutning till utgivningen av Frithiofs saga, som Amalia von Helvig delvis fick läsa i manuskript. Hon utgav en av de tre tyska översättningar som utkom 1826, och hade självkänsla nog att även föreslå ändringar i den svenska texten.

Två akvatint-etsningar. 18 × 30 cm resp. 17,5 × 30 cm. (Bladstorlek 24,5 × 34,8 resp. 24,5 × 38 cm.) Motiven omgivna av flera ramlinjer, en bård akvarellerad i gult. Välbevarade exemplar. Signerade i plåten: "Dessiné par L: M: / Gravé en lavis par J. Gillberg" resp. "[...] par C. G. Gillberg". Litteratur: E. & C. Hultmark & C. D. Moselius, Svenska kopparstickare och etsare 1500-1944 (1944), s. 116, 117. | Gunnar Jungmarker, "Beskrivande förteckning över Jacob Gillbergs gravyrer", Meddelanden för grafisk konst, 8 (1929), kat. nr 48. | Jfr. Carl David Moselius, Louis Masreliez (1923), s. 94-95 & s. 220 (bilaga III:C, kat. nr 3). Tillsammans i ny ram, förgylld med bladguld. Syrafri passepartout. Den tidigaste interiör som Masreliez utförde för Gustav III är från 1785-86, det s. k. yttre divansrummet eller divansförmaket på Stockholms slott, en entresolerad salong i kungens lilla våning. Det var det första rummet i pompejansk stil i Sverige. Dessa två gravyrer av Gillberg far och son återger de centrala rektangulära motiven ur fondväggens pannåer. Masreliez' originalteckningar finns bevarade i Nationalmuseum, den ena med konstnärens påskrift: "Peint au Chateau du Roy en Stockholm en 1785 par L. Masreliez / ce dessin est gravé par le Professeur Gilberg".Även Masreliez' väggmålningar har bevarats, men inte på sin ursprungliga plats. De ingick i en rekonstruktion av divansförmaket som ställdes ut på Stockholms slott 2006.

Paris, Gustave Pellet, 1901. 4to. 26,5 x 19 cms. [iv] + 104 pp. With 20 original engravings (16 in colour including the one on front wrapper, and some in the text), each engraving with an additional proof. 40 illustrations in text, engraved in wood by Lemoine. Text in French. No 56 of only 130 copies, printed on heavy vélin d'Arches paper, with an extra suite of proofs in black of each engraving. Bound with wrappers in full red morocco richly gilt, inner gilt dentelles, top edge gilt, else uncut, marbled endpapers (Gustaf Hedberg, Stockholm). Provenance: [Frötuna manor, Uppland, Sweden], the book collection of Count Oscar Bernadotte af Wisborg (1890-1977), grandson of king Oscar II, or possibly his wife Marianne, née De Geer af Leufsta (1921-2018). The most sought-after luxury book with illustrations by Louis Legrand, French artist of the "Belle époque", whose art is often compared to that of Toulouse-Lautrec (also published by Pellet). Legrand's prints "especially provide a sense of decadence; they have been compared to those of Henri de Toulouse-Lautrec, though his drawings of the Moulin Rouge, the can-can dance and the young women of Montmartre preceded Toulouse-Lautrec's paintings of similar scenes. He made over three hundred prints of the night life of Paris. They demonstrate 'his remarkable powers of observation and are executed with great skill, delicacy, and an ironic sense of humor that pervades them all". - - - Mahe, Bibliographie des livres de luxe de 1900 à 1928, III, 202.